Myskoxen

Historik

Myskoxen är det sista av de stora urtidsdjuren. Fossilfynd i Skandinavien pekar på att myskoxen för 30.000 – 44.000 år sedan betade här tillsammans med mammutar och ullhåriga noshörningar.

Allt eftersom vädret blev varmare trängdes myskoxen allt längre norrut. Vid sidan av klimatförändringen kan även jakt ha påskyndat utrotningen av myskoxen – dess beteende gör den lättjagad och forskarna tror att den kan ha varit ett populärt villebråd bland de forntida jägarfolken.

Vid början av 1900-talet fanns myskoxen kvar endast på norra Grönland och längs ishavskusten i Kanada. Från dessa populationer har flera försök gjorts att återinföra myskoxen till Spetsbergen och till Skandinaviska halvön. Efter andra världskriget hämtade en grupp norska fångstmän 27 myskoxkalvar på Grönland. Bara 11 kalvar överlevde transporten och fördes till trakten av Dovrefjäll i Norge, där ättlingarna lever än i dag.

Från dessa djur härstammade de fem myskoxar, som 1971 invandrade till Sverige och som blev grunden till vår nuvarande stam i Härjedalsfjällen. Under 70- och 80- talet växte hjorden till sig och var som mest drygt 30 djur. Från senare delen av 80- talet har antalet sakta men säkert minskat, beroende på ett antal faktorer. En stor orsak tros vara störningar och inavel på grund av den lilla genetiska spridningen inom hjorden.

Under 2000-talet har man gjort ett antal försök att sätta ut djur för att förbättra genetiken.
Detta resulterade i att det idag finns en tjur med bra gener (hälften grönlandsgener och hälften svenska).

2007 bildades Myskoxcentrum i Härjedalen som bedriver avel, forskning och visningsverksamhet. Våren 2013 släppte de ut kalven Idun som kom från Myskoxcentrum.